Insändare: “Mitt barn misslyckas – för att skolan inte klarar sitt uppdrag”

Förord från redaktionen: Vi får ofta in tips, berättelser och synpunkter från invånare kring skolan i Kävlinge kommun – ett ämne som berör och engagerar många. Men detta är den första renodlade insändaren vi fått och därför väljer vi att publicera den i sin helhet.

Skolan är ett svårt och känsligt ämne. Vi vet att den rymmer både stora utmaningar och fantastiska möjligheter. Vår ambition är att synliggöra båda sidor – att lyfta det som fungerar men också våga ge plats åt det som skaver. Vi hoppas det kan bidra till samtal och lösningar som gör skolan ännu bättre för alla barn i vår kommun och är tacksamma för den välskrivna insändaren nedan.

“Mitt barn misslyckas – för att skolan inte klarar sitt uppdrag”

Min son går i årskurs sex. Efter höstens bedömningar i svenska, engelska och matematik

riskerar han nu att inte nå målen. Han har medelsvår adhd med kognitiv svikt, en diagnos

som innebär stora utmaningar, men också styrkor när han får rätt stöd. Problemet är att det

stödet sällan finns.

Under hela mellanstadiet har han haft många lärarbyten och ett stökigt klassrumsklimat. Han

känner oro inför skoldagen nästan varje morgon, inte för skolarbetet, utan för den

oförutsägbarhet som präglar undervisningen. När vuxenvärlden inte lyckas skapa trygghet,

blir det barnen som får bära oron. Jag har haft otaliga samtal med mentorer, lärare och

skolledning. Alla är medvetna om situationen, alla håller med om att det inte fungerar, men

ändå händer nästan ingenting.

Under tiden kämpar min son vidare, utmattad efter varje skoldag. Han tvingas lägga

kvällarna på att försöka ta igen det han inte hunnit med under lektionerna. Han vill göra rätt,

han vill lyckas, men systemet gör det nästan omöjligt för honom.

Det här är inte en berättelse om en enskild skola, utan om ett skolsystem som inte längre

klarar sitt kompensatoriska uppdrag. Skollagen säger att varje elev har rätt till en likvärdig

utbildning och till det stöd som krävs för att nå målen. Men i praktiken har resurserna skurits

ner, specialpedagogerna blivit färre och klassrummen större.

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hamnar längst ner i prioriteringen, trots

att de ofta behöver tydliga ramar och lugnast möjliga miljö för att lyckas. När vuxenvärlden

inte förmår skapa det, blir konsekvensen att barnen får bära hela ansvaret för sina

misslyckanden.

Vi pratar ofta om skolans resultat, men sällan om priset barnen betalar. De som inte får rätt

stöd utvecklar lätt ångest, låg självkänsla och en känsla av att inte duga. Många tappar tron

på sig själva redan innan tonåren. Det borde vara en samhällsskandal.

Skolan ska vara en plats för lärande, inte en plats där barn bränns ut. Att barn med särskilda

behov gång på gång faller mellan stolarna är inte lärarnas fel, det är ett systemfel. Politiker

och beslutsfattare måste sluta tala om “likvärdighet” och börja ta ansvar för att den faktiskt

uppnås.

Jag uppmanar Kävlinge kommun att se över hur stödet till elever med NPF fungerar i

praktiken.

Ingen elev ska behöva känna sig misslyckad för att skolan inte klarar sitt uppdrag.

När barn som min son inte når målen, är det inte de som har brustit, det är systemet som har

gjort det.

Förälder till elev i årskurs 6, Kävlinge