Kommunfullmäktige den 10:e november – där föräldraskapet lös igenom politiken

Fullt i salen vid novembers kommunfullmäktige.

Det finns vissa som kan tycka att en måndag i november med kommunfullmäktige som kvällsunderhållning låter måttligt intressant. Sedan finns det de som är måttligt intresserade – och de som faktiskt skriver om vad som händer i sin kommuns kommunfullmäktige.

Jag är säker på att vi alla behövs, och jag hoppas att det också finns en fjärde grupp: de som gärna läser ett referat för att hålla sig uppdaterade om besluten som tas – med den största delen av våra skattepengar – i vår hemkommun, där vi trots allt spenderar större delen av våra liv.

Den 10 november kanske inte bjöd på det mest spännande innehållet: några förändringar bland företrädare, en omröstning om en avsiktsförklaring för batterilagring (vilket positionerar kommunen som positiv till energibolag), och några motioner från MP som syftade till att stärka projektuppföljningen och förhindra fusk och slarv. Man var överens om att det funnits brister, men enades också om att man nu kommit en bit på vägen.

Under Centerpartiets motion om munvårdsutbildning dök den gamla devisen upp: ”politiken säger vad och tjänstemännen hur”, ett svar från Patrik Bengtsson (M). Det är en sådan där formulering som gör att vi i Sverige ibland har lätt att ducka ansvar – något som våra danska grannar inte alltid finner särskilt charmigt över frukostbordet.

Det hade kunnat bli ett intetsägande möte, men vid punkt 11 – interpellationen om att NPF-säkra kommunens skolor – tog debatten fart och blev genomgående mänsklig. Den visade tydligt hur olika uppfattningarna är om hur situationen ser ut i kommunens skolor.

Debatten i kommunfullmäktige om NPF-säkra skolor blev både engagerad och stundtals känsloladdad. Centerpartiets Pia-Maria Bondesson inledde med att påminna om att frågan drivits länge utan att något verkligt genombrott skett. ”Vi har haft budget efter budget, men fortfarande är skolorna inte NPF-säkra”, konstaterade hon, och menade att kommunens arbete i dag bygger för mycket på enskilda eldsjälar och rektorer. ”Det räcker inte med punktlistor och eldsjälar. En klass kan vara i kaos i förskolan, fungera i lågstadiet och vara i kaos igen i mellanstadiet – det visar att systemet inte håller.”

Hon kritiserade styret för att gömma sig bakom formuleringen att ”ingen elevgrupp ska prioriteras mer”, och betonade i stället att likvärdighet ibland kräver att vissa elever får mer stöd än andra. ”Likvärdighet betyder inte att alla får lika mycket – det betyder att alla får det de behöver.” Bondesson efterlyste en tydligare uppföljning och föreslog en extern granskning: ”Vi kan inte bara lita på rektorernas självskattningar. Det vore rimligt med en genomlysning utifrån.”

Utbildningskommunalrådet Sofia Lindblom (M) svarade att hon delade engagemanget, men försvarade den nuvarande linjen. ”Vi brinner lika mycket för det här”, sa hon, och betonade att stödet i skolan ska ges utifrån behov – inte diagnos. Hon lyfte att kommunen höjt elevpengen, satsat på mindre barngrupper och startat särskilda undervisningsgrupper. ”Alla elever har rätt till det stöd de behöver, och NPF-anpassningar är god pedagogik för alla.” Samtidigt varnade hon för vad hon kallade politisk klåfingrighet: ”På samma sätt som vi litar på hur en kirurg arbetar måste vi också lita på våra professioner i skolan.”

Flera ledamöter stödde Pia-Maria Bondessons syn på att uppföljningen brister. Navid Ghannad höll med om att insatserna är spridda och saknar helhet, och hänvisade till lärarfackets ”otroligt allvarliga kritik” om att lärare inte hinner med. ”Vi ska inte operera med kökskniv – ge lärarna rätt verktyg”, sa han med syftning på Lindbloms kirurgmetafor.

Även Stina Larsson (C) tog ordet och tackade för engagemanget men var tydlig med att svaren från styret inte gav trygghet: ”Vi vill följa upp, inte stå i operationssalen. Vi är inte trygga i de svar vi fått.” Och återigen togs frågan om hur uppföljning av insatserna upp.

Markus Nordquist (S) konstaterade att en konflikt i sak fanns: oppositionen efterlyser mer uppföljning och systematik, medan styret menar att arbetet redan sker inom befintliga ramar. Med uppenbart skämtsam ton jämförde han Sofias resonemang om likvärdighet med hur det var i kommunismens Ryssland – vilket gav vissa småleenden i salen.

Debatten avslutades med att Lindblom påminde om att kommunen nyligen fattat beslut om en ny kommunövergripande insats för högstadieelever med omfattande frånvaro – ett beslut som enligt henne visar att frågan om stöd till elever med särskilda behov faktiskt prioriteras.

I debatten visades våra folkvaldas mänskliga sida – något som blev extra tydligt när barnens väl och ve diskuterades. Jag hoppas att mitt referat kan ge detta rättvisa, både för er som läsare och för att bygga på respekten för politiker i vårt land.

I kommande års valrörelse hoppas jag att vi alla tar oss några minuter i månaden för att se vilka vi delar värderingar med. Tro mig – politikerna i vår kommun är faktiskt värda den tiden. Och det är du också.