När är det okej att en chef ljuger?

Under midsommarhelgen, när solen – för en gångs skull – värmde utan att gömma sig, satt jag och tittade på mina två söner, 11 och 12 år gamla. De sprang runt med vännernas barn, glada och fria i den skånska sommarkvällen. Jag kunde inte låta bli att tänka på framtiden de går till mötes. Hur den formas av våra val idag. Och hur jag en dag ska sitta ner med dem inför deras första jobb.

Jag kommer minnas mina egna misstag – som att jag trodde lunchrast ingick i arbetstiden. Men jag hoppas också kunna förbereda dem på mer allvarliga saker.

Vad händer om deras chef inte tål kritik? Om ledningen gång på gång skär ner i kärnverksamheten? Om det ordnas dyra konferenser medan transportfrågor förblir olösta? Om de ombeds att ignorera ett domstolsbeslut? Eller om chefen försöker måla ut media som fienden?

Och vad händer om de kommer hem och berättar att deras chef ljuger – och inte bara om småsaker, utan om viktiga frågor?

Vid något enstaka snedsteg skulle jag säkert säga: “Ja, sånt händer – det är inte okej, men det är en del av livet.” Men lögner… de är svåra att förklara bort.

Vi skämtar ofta om att Skånetrafiken alltid är sen – och visst, det är kanske en vit lögn vi skyller på ibland. Och ibland får man hålla inne med delar av sanningen, så länge man är tydlig med varför. Det fungerar – när det finns förtroende.

Men när ledare i en kommun ljuger om saker av stor vikt, som vi sett exempel på i Kävlinge, då handlar det inte längre om missförstånd eller brister i kommunikation. Då är det dags att lämna. För utan förtroende, vad finns det kvar att bygga framtiden på?

Vi lever i en tid där mycket är utom vår kontroll. Men det vi kan påverka är det som finns nära – vår kommun, vår bygd, våra barn. Det är här vi har både möjlighet och ansvar att säga ifrån när något är fel.

Och till alla som bryr sig tillräckligt mycket för att ge feedback eller klaga – oavsett om de är politiker eller inte – de är inte besvärliga. De är en tillgång.

Så frågan är: Vill vi att våra barn ska ha chefer som ljuger när de tar sina första kliv in i arbetslivet?

Svaret borde vara enkelt.