En värdig skola i Kävlinge, för alla barn

(Detta är en Ledare skriven av: Jens Grip)

Anka eller Kanin?

Det finns många sätt att leda en verksamhet till framgång – och minst lika många sätt att leda

den i motsatt riktning. På samma sätt finns det en uppsjö av sätt att mäta vad som är “bra”. Det beror helt på vilket perspektiv man har. När vissa ser en kanin, ser andra en anka. Ibland ser våra folkvalda bara en del medvetet när statistik tas upp.

Just därför behöver vi prata mer om skolan i Kävlinge. Olika bilder av verkligheten kan i bästa fall leda till nyanserad förståelse – men om vi blundar för vissa sanningar, kan det få allvarliga konsekvenser.

Efter att ha följt debatten om skolorna i Kävlinge, och med egna erfarenheter inom ledarskap och utveckling i bagaget, känner jag att det är dags att dela några tankar – för att bidra till förbättring av sektor utbildning från ett utifrån perspektiv.

Fungerar skolorna som vi vill?

I många avseenden, ja. Vi har flera skolor med fina resultat, eldsjälar till lärare och engagerade föräldrar – titta bara på Lackalänga. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd.

Korsbackaskolans senaste situation visar att vi har utmaningar att hantera. Tidigare var det Tolvåkerskolan som hade problem – nu är det andra som drabbas. Tips, samtal och mejl till vår redaktion pekar på mönster: att det råder stora skillnader mellan skolorna, klasserna och hur problem hanteras.

Det är inte bara barn med NPF-diagnoser som hamnar i kläm – det är barn i allmänhet. Vissa fastnar i konflikter, andra tappar helt lusten att gå till skolan. Den kommunala självgranskningen visar också att huvudmannen – utbildningsnämnden – har brister i kontrollen av verksamheten.

Med det faktum att meritvärdet (9klass) är högre för de barn som flyttar sin undervisning utanför kommunen än de som går i den kommunala skolan och ovan nämnt får man säga att det finns anledning att titta noggrannare på kommunens skolverksamhet. 

Vad säger målen – och vad säger verkligheten?

Utifrån kommun övergripande mål har Kävlinge antagit kanske Sveriges mest ambitiösa utbildningsmål: att ligga bland de 10 bästa kommunerna i landet vad gäller meritvärde – samtidigt som man vill vara bland de 10 billigaste.

Med andra ord: bäst resultat till lägst kostnad.

Det låter imponerande. Men den som har arbetat med projektledning vet att det finns något som kallas ”projekttriangeln” – ett klassiskt begrepp som beskriver samspelet mellan kostnad, tid och kvalitet (eller omfattning, det som ofta kallas scope). Poängen är enkel: du kan aldrig maximera alla tre samtidigt. Vill du ha hög kvalitet snabbt, blir det dyrt. Vill du spara pengar, måste du antingen sänka ambitionsnivån – eller ge det mer tid.

Om målsättningen bara fokuserar på två av dessa parametrar, till exempel låg kostnad och höga resultat, men inte säger något om vad som får stå tillbaka, skapas en otydlighet. Och den otydligheten lämnar i sin tur plats för missförstånd, glidningar – eller medvetna förskjutningar av ansvar.

Att säga till skolpersonalen att man vill ha ”en Koenigsegg till priset av en Dacia Duster” skapar inte motivation. Det skapar stress, frustration – och i värsta fall en tystnadskultur där problem sopas under mattan.

Vad kan vi göra?

Här är några steg jag tror vi behöver ta för att göra skolorna mer rättvisa och trygga:

1. Justera målsättningarna. Att satsa på att ligga på riksgenomsnitt i kostnad och resultat fortsatt på topp är både mer realistiskt och mer ansvarsfullt.

2. Satsa på tid och stabilitet. Lärare behöver tid med eleverna. Elevgrupper behöver tid att stabiliseras. Nya rektorer behöver arbetsro. Vissa rektorer fungerar inte. Kortsiktighet hjälper ingen.

3. Se varje barn. Inte varje diagnos, inte varje klassnivå – utan varje barn. Problemen ser olika ut men börjar ofta på samma sätt: att ingen riktigt lyssnar.

Mina barn gick i Kävlinges skolor. Efter flera försök att påverka till det bättre tog vi beslutet att ta extrakostnaden för skolgång i Lund istället (Läs tåg)kort – och det var värt varje krona. En satsning på barnen är nämligen en satsning för framtiden. Jag är dessutom övertygad om att kommunen, inom nuvarande budgetramar, skulle kunna ge upp målet om att vara bland de 10 billigaste – utan att ens behöva riva upp den föreslagna skattesänkningen.

Oavsett om det blir den nya majoriteten i utbildningsnämnden som driver igenom förändringen, eller om hela nämnden kan enas, hoppas jag att vi får en bättre skola i kommunen. Inte för mina barns skull – utan för era och kanske för mina framtida barnbarns skolgång.

Ps. Låt bara inte barnen hamna i onödiga politiska medvetna misstolkingar och dess följder likt nedan. Ds.